Hallå där mamma! (Och möjligen nån annan vilsen stackare som förirrat sig hit).
Just nystarter Känns som ett genomgående tema i den här bloggen. Mycket flyttar och sådär. Men så är det, och nu är det alltså dags igen. På onsdag får Ossian och jag tillgång till vår nya oas i livet; en liten trea på 77 kvadrat bredvid Bodentravet. Känns hur bra som helst och det ska bli så skönt att få ha någonting som bara är alldeles vårt (där jag är högsta befälhavare, haha).
Äntligen, äntligen, äntligen har vi fått en egen lägenhet! Där vi får bo hur länge vi vill :'D (inte skrivit kontrakt än, men det kommer). Det har inte riktigt fastnat än, för jag har inte riktigt haft något fast (som inte har varit mammas/pappas) ställe att bo på så att det känts lugnt sedan jag började flacka omkring för fyra år sen. Det är en lång tid att inte kunna vara avslappnad på. Känns i psyket. Men nu <3 äntligen! Jag hoppas bara att jag kan börja förstå att det är på riktigt snart :) 1 juli flyttar vi in, så det är inte alls länge kvar, tack och lov :D
Ikväll var jag, mamma och Ante (samt ett par andra glada figurer) en del av provpubliken på pjäsen Frankenstein som Norrbottensteatern sätter upp (premiär den 22/2). En underbar upplevelse! Nej nej, ingen överdrift, den var fantastisk! Får ni chansen: gå och se den!
En liten extra upplevelse fick vi i publiken dessutom: vid ett tillfälle blev elden i en fackla lite för entusiastisk och drog iväg på ett eget äventyr som resulterade i en mindre brand. Eller brand och brand.. Det hann fatta eld i någonting precis nedanför scenkanten, men det var aldrig någon större fara :) ingen utrymning eller något sådant, utan pjäsen kunde glatt fortsätta utan några större problem ungefär fem minuter senare. Jag tycker det är lite roligt då något sådant där oförutsett händer i en uppsättning :) då man får se mer av skådespelarna än bara karaktären de spelar, då man kan "slappna av" lite och känna att de är vanliga människor de med och att de bara är på jobbet :) jag vet inte, det är som trevligt!
Det händer nya saker i våra liv! Det hela började med att jag någon gång i förra veckan tänkte att vi snart måste lära Ossian att sova i egen säng då han blivit så mycket mera rörlig på senaste. Vill inte att han ska fortsätta sova med oss när han börjar krypa så att han råkar trilla ur sängen. Men jag kände att jag inte var riktigt redo att släppa den sortens tag om honom än. Det är ju så mysigt att vakna bredvid honom och se när han ler, känna hans lilla bröstkorg höja och sänka sig i rakt med de lätta, små andetagen.
Men så i måndags vaknade jag till och märkte att Ossian hade fått täcket över huvudet. Slagen av panik och medan den ena hemska tanken efter den andra rusade genom mitt huvud slet jag av honom täcket och skakade honom lite. Ingen reaktion och hjärtat flög ännu längre upp i halsgropen samtidigt som jag ruskade honom lite hårdare och sa hans namn. Då skruvade han besvärat på sig och sträckte på sin lilla kropp. Har aldrig känt större lättnad än jag gjorde då och jag vill aldrig mer vakna och upptäcka att något sådant har hänt igen. Nästa gång kanske vi inte har lika tur, så i och med den händelsen kände jag att det var dags att påbörja projekt "sova själv".
Dagen innan så hade han ju dock börjat sova otroligt mycket lättare och vaknade varje gång man skulle lägga ner honom. Så har det fortsatt också och det är något jag finner otroligt frustrerande... Det har ju gått så bra innan, varför börjar det krångla precis nu?! Just den motgången har känts så mycket tyngre än den skulle ha gjort innan just för att jag får mindre sömn i och med detta "projektet". Nu måste jag ju gå upp varje gång han vaknar. Innan kunde jag bara flytta över honom på andra sidan om mig så att han fick äta från det andra bröstet så somnade han sen. Björn är mycket bättre på att lägga ner honom i sängen än vad jag är, så vi kör på det nu; att han lägger honom i sin säng och är vaken längre (än mig) på kvällen utifall att Ossian skulle vakna, medan jag lägger mig och sover för att förbereda mig på att vakna tidigt. Teamwork = Dreamwork!
Sovmönstret Ossian haft de här dagarna har då varit att han vaknat en gång på natten (mellan 03-05), sedan somnat, vaknat en kort gång till, sovit igen och sedan vaknat slutgiltig (oftast mellan 8 och 9). Första gången han somnat igen har jag haft massiva problem med att lägga honom i sängen igen, för att han bara vaknat. Det har tagit upp till en timme ibland innan jag kunnat lägga honom ner och han fortsatt att sova. Låter kanske inte så länge, men för en mamma med sömnbrist är det det. Vet att det finns andra som har det mycket värre, men just nu utgår jag bara från mig själv.
Men även om det är svårt och kämpigt ibland så är det till allas fördel :) även om jag sover färre timmar nu än innan så sover jag så himla mycket bättre! Jag behöver inte vara rädd att rulla över en bebis i sömnen, jag kan ligga PRECIS hur jag vill OCH: jag kan kramas med Björn igen :) <3 På några dagar till har vi fått ännu mer rutin på det hela och det kommer kännas ännu lättare :) Sen ska ju lillen få börja med riktig mat nu snart och då kommer han bli mättare och sova hela nätter :)
Bjuder på en bild på en inte så gammal liten sovande Ossian <3
I lördags var vi på bröllop! Våra vänner Karoline och Elias gifte sig i Storforsen och det var hur fint som helst! Det regnade, men jag tyckte bara att det förstärkte hela alltihopet :) Karro var hur vacker som helst och såklart kunde jag inte låta bli att fälla ett par tårar ;) Ossian var lite gnällig, men sov under både middagen och fikat efteråt. Både jag och Björn var gode förvånade, eftersom att han alltid brukar vakna sekunden då jag ska stoppa första tuggan i munnen. Utan undantag.
En fantastiskt fin dag var det och... Ja, jag saknar ord :) Vet inte vad mer jag kan skriva om det, så det kommer lite bilder ist ;)
