Fredag förmiddag
Kategori: Graviditeten
Något jag inte berättade om gårdagen var att vi var in på förlossningen för koll. Kände att jag inte skulle orka skriva ett inlägg om det på mobilen, så därför väntade jag tills nu då jag kan ta det på datorn ist, 1000 gånger smidigare!
Så ja, det hade varit en dag eller två då lilla pyret rört sig mindre än vanligt, som jag kände iaf. Och när hen väl rörde på sig så var hade rörelserna en helt annan karaktär än innan, kändes lite som att hen simmade runt i sirap :S Det gick väldigt segt, hursomhelst, och buffarna var inte alls lika starka som de hade varit innan. Så jag tyckte att det var bäst att ringa min barnmorska och höra vad hon trodde om läget, hon tyckte jag skulle ringa till förlossningen, vilket jag då gjorde. "Jaha, okej, då får du nog ta och komma in", sa kvinnan jag pratade med där med gravallvarlig röst. "Ehehe, bo-borde jag vara orolig?" stammade jag nervöst fram till svar. "Kom in på en gång bara så ska vi se efter", replikerade hon och då småpanikade jag runt ett tag, tänk om det skulle vara nåt allvarligt, och 15 liknande tankar snurrade runt i huvudet på mig. Men så ringde jag Björn, som skulle komma hem från jobbet för att följa med till sjukhuset. Bara det gjorde att jag kunde slappna av betydligt, min klippa i livet skulle med <3
Så ja, det hade varit en dag eller två då lilla pyret rört sig mindre än vanligt, som jag kände iaf. Och när hen väl rörde på sig så var hade rörelserna en helt annan karaktär än innan, kändes lite som att hen simmade runt i sirap :S Det gick väldigt segt, hursomhelst, och buffarna var inte alls lika starka som de hade varit innan. Så jag tyckte att det var bäst att ringa min barnmorska och höra vad hon trodde om läget, hon tyckte jag skulle ringa till förlossningen, vilket jag då gjorde. "Jaha, okej, då får du nog ta och komma in", sa kvinnan jag pratade med där med gravallvarlig röst. "Ehehe, bo-borde jag vara orolig?" stammade jag nervöst fram till svar. "Kom in på en gång bara så ska vi se efter", replikerade hon och då småpanikade jag runt ett tag, tänk om det skulle vara nåt allvarligt, och 15 liknande tankar snurrade runt i huvudet på mig. Men så ringde jag Björn, som skulle komma hem från jobbet för att följa med till sjukhuset. Bara det gjorde att jag kunde slappna av betydligt, min klippa i livet skulle med <3
Så när vi väl var framme fick vi vänta i 20 minuter, nåt, innan jag blev uppkopplad till en CTG-apparat-sak som skulle mäta Minis hjärtslag. Och då (såklart) började han/hon röra på sig mer än nånsin, till och med lite aktivare än hen brukar. Lustigt att det alltid är så, när man väl ska kolla upp nåt så är alla 'symptom' som försvunna :P Men mycket hellre det än att det faktiskt ska vara något allvarligt. Sen fick vi iaf göra ett ultraljud och se lilla plutten för tredje gången <3 Haha, och det var så helroligt, hen låg och drack :D Tyckte jag var hur häftigt som helst att se, tänk att hen gör såna saker därinne som inte känns osv :) Nu såg man inte så jättebra, men jag tyckte iaf att det såg ut som att hen har Björns näsa :D Vi får se på två månader ;)
Summan av kardemumman blev iaf den att allt verkade vara precis som det skulle och det var absolut inget att oroa sig över, lättnad, lättnad! :) Men som sagt; det var skönt att få kolla upp iaf, så att man visste säkert. Hellre att man kollar en gång för mycket, känner jag. Hönsmamma som jag är.
Det var otroligt skönt att få ha med Björn också, han är det perfekta sällskapet att ha med.. Överallt, egentligen, men särskilt då man är orolig eller ska vänta länge på något. Han är som gjord för att underhålla och få en på andra tankar :) Han säger så roliga saker, så man kan inte låta bli att skratta, han är toppen <3
